Gästblogg: Underrättelserapport från Umeå
Jag sitter i Umeå och solen håller på att gå ned. Ingen ny snö idag och det kanske finns en möjlighet att få se lite asfalt igen? Kastade i och för sig ett öga på Djurgården-Helsingborg som spelades på lera, som egentligen är den fotbollsplan vi en gång kallade för Stockholm Stadion, och såg att det snöade då, så jag behöver inte söka stöd hos någon som kan tycka synd om de stockholmare (däribland mig själv) som lever i exil för tillfället.
Jag är alltså blogginnehavarens storebror och jag är här för att berätta sanningen. Linus kallar det här för blogg och det kan ifrågasättas, emellanåt liknar det twitter men han uppdaterar den med acceptabel frekvens. Jag är den lite äldre och lite längre varianten, men Linus ligger i framkant både vad gäller tyngd och hårdhet. Han håller, som ni märkt, på och tatuerar sig och sådana där saker. Därför skulle jag direkt bara vilja slå hål på myten om hur hård Linus egentligen är, för han framhäver gärna sig själv som bland det tuffaste som går i ett par skor. Med byxorna en bit ner på rumpan, palestinasjal, lite skäggväxt och rakat hår. Då vill jag bara berätta för alla att Linus inte vågar ringa och prata med okända människor, som låt säga, Vägverket. Han tog nämligen körkort tre dagar efter att han blev 18 (det var inte så länge sen, men han tror det) och ger gärna sig själv lite cred för det, men han vågade inte ringa själv. Det gjorde nämligen vår gemensamma pappa åt honom.
Sen har vi det här faktumet att han är lillebror och jag tror inte att han riktigt accepterat att han aldrig någonsin kommer att ta sig ur det. Han vill gärna vara med och peta och tycka och tänka. Blir lite missnöjd när han inte får som han vill och klandrar gärna de gånger det visar sig att han har rätt (jag hävdar att det är få gånger, han tycker säkert annorlunda). Men. När det kommer till att bestämma vill han gärna vara med, men rädslan för att det ska bli fel och folk blir missnöjda skrämmer honom. Ändå vill han så gärna. Jag ska ge er ett exempel. Sommaren 2007 är vi efter två veckors flängande runt i Europa i Frankfurt och Linus är trött på att bli runtsjasad av mig. Efter visst trätande går jag tillslut med på att låta honom bestämma en hel dag. Vart vi ska gå, vad vi ska göra, vad vi ska äta och när vi ska äta. Det går helt okej till en början men en bit in på eftermiddagen händer något.
”Säg vart vi ska gå då” säger jag.
Inget svar på ett par sekunder, sen klämmer han ur sig:
”Jag vet inte riktigt vart vi är, kan du ta kartan och bestämma lite grann?”
Bilderna talar förstås sitt tydliga språk.
Det är för övrigt samma dag som han bestämmer sig för att göra en ”wall-run”, ramlar, slår sig och börjar blöda. Som storebror gör man inte så utan man får istället vara där och ta hand om honom.
Han har ändå höjt sig ett antal nivåer, det måste ha med åldern att göra. Nu är Linus i Auckland på någon konstig ö som det tar en evighet att ta sig till och verkar njuta av studentlivet, så han är säkert nöjd. Jag hoppas bara att han kommer hem i ett stycke med nya erfarenheter. Då kanske han kan få bestämma något i framtiden.
//Jonatan Fornander
underbart storebror!
Det är ju jävligt märkligt att inte jag får gästblogga som kan berätta för alla hur jävla klena ni är bägge 2. Skönt inlägg Jonatan med bra längd.
Viktigt =) kul läsning
Pappa, skillnaden måste ju vara att jag inte ger intryck av att vara så hård och cool, vilket innebär att det inte är något revolutionerande att berätta att jag är klen?
