Linus Fornander

Ibland är det inte mer än att man undrar vad det är som händer, och då talar jag inte om något konstigt moln som något berg på någon försvinnande liten ö mitt ute i Atlanten fått för sig att lamslå hela Europa med under de senaste dagarna. Jag talar om tempot på bloggen. Tidigare kunde man ju få sig en tre, fyra uppdateringar om dagen. Här är några exempel:

”Nu är jag på väg till skolan”, ”Nu ska jag till Margaritas”, ”Nu ska mina danska vänner dricka öl” och ”Nu är jag på väg till skolan igen”.

Nu sackar han. Det är dags att höja temperaturen. Det är dags för ytterligare några sanningar.

I och med att ingen jag känner är på Nya Zeeland och kan kontrollera om allt Linus häver ur sig här på bloggen stämmer så sitter han på ett visst informationsövertag. Han har också tolkningsföreträde för allt som sker, och släpper också sanningar därefter. Jag har än så länge ingen anledning att ifrågasätta det som sker, men vi talar ändå om mannen som rymde från skolan, som cyklade till Stenkrossen när han var fem år gammal och som skyddade mig på dagis med en pinne. Så det kan ju hända lite vad som helst.

För den oinvigde förtjänar Stenkrossen en förklaring. När vi var små var Stenkrossen lite som att äta förbjuden frukt. Gud (Pappa) hade förbjudit Adam och Eva att äta frukten från Kunskapens träd (att inte cykla till Stenkrossen), men Eva blev ändå övertalade av ormen (av någon kompis, eller sin egen brist på självdisciplin vid fem års ålder) att äta frukten och när Adam och Eva gjort det kastades de ut ur Edens trädgård av Gud (fick en utskällning av Pappa).

Dessutom är Linus beroende av TV-spel. Playstation 3. Ett Playstation som numera står i Umeå och abstinensen för honom där nere är påtaglig. Han håller sig sysselsatt med allt ifrån att äta pumpasoppa till att gå på gymmet. Han har till och med fått för sig att plugga! Han spelar allt ifrån något konstigt krigsspel (”Nej, men va fan, jag sköt ju honom först”), FIFA (”Nu får du ju börja rädda bollarna Reina, usch”) eller bilspel, typ Need for Speed så han kan hålla på och fixa egna fräcka bilar (”Asså det måste vara något fel på kontrollen, nu körde jag av vägen för femte gången på den här sträckan”). Det där TV-spelet har tagit upp mycket av Linus tid när vi har växt upp, och han har också fått utstå en del skäll för att få spela.

Pappa: ”Det är bara ett TV-spel, vi är fler som bor i den här lägenheten. Det ser ut som en bomb har slagit ner i ditt rum” med en ganska barsk ton.

Mamma: ”Snälla Linus, kan du sluta spela ett tag och plocka undan lite på ditt rum?” med en betydligt rundare och mildare ton.

Det var även under den här perioden som Linus kost såg ut som följer: Big Tasty, Kebabtallrik, Big Tasty, Kebab med pommes, Big Tasty, Kebab i bröd, Big Tasty, Kebabsallad. Typ. Ur en aldrig sinande kassa betalade han för att äta ute. Jag spekulerar i att det rörde sig om en tyst, väldigt försenad protest mot att Pappa tvingade i oss levergryta när vi var små.

//Jonatan Fornander