Försvarstal.
Känns som att det börjar bli dags att jag berättar mina sida av historierna som dessa två gästbloggare jag nu har haft på besök klämmer ur sig, och jag säger det igen om det någon annan som har några sanningar (eller osannigar som det just nu florerar ganska tätt av bland gästbloggarna) så är det bara säga till, det finns inget tak på den här bloggen och garanterat igen botten heller, så feel free att tala om vad ni tänker känner och tycker.
Först och främst till gästbloggare två, även känd som min far, att vi aldrig har blivit tvingade att äta mat, nej det är sant, men tvugna att smaka var vi alltid, och det var lika bra att tycka om det för annars skulle man få det serverat igen och igen tills man lärde sig att tycka om det.
Till gästbloggare ett, även även känd som min storebror (även mentala coach), jag må har spelat tv spel istället för att städat mitt rum, men efter varje måltid så smet jag inte iväg och sedan hörde man från rummet när vi undrade var du va, citat: a jag kommer vänta en sekund bara, sedan så när allting var undan plockat och klart, diskmaskinen påsatt så rullade han in i köket och frågar vad han ska hjälpa till.
För att ta upp historien om det här med koldolmarna (som för den som inte vet är en maträtt, googla om ni vill veta mer), våran far hade någon form av mellan 35 och 40 års kris och bestämde sig för att jag och jonatan skulle prova koldolmar, som testa har vi gjort hela livet så det var ju inte så konstigt, men när vi samma dag nästa vecka fick det igen, blev vi lite fundersamma, men väl uppfostrade som vi är såg vi glada ut och åt, mycket lingon och potatis så gick det ner, när vi tredje veckan i rad blir serverade denna för att säga det milt, inte speciellt goda mat rätt så sitter jag och jonatan mitt emot varnade vid matbordet, tittar på varande, och Jonatan säger, Linus nu får du fan säga åt honom (pappa) att det här inte går äta, för att Jonatan skulle säga det själv fanns ju inte på kartan, så när måltiden börja lida mot sitt slut så tar jag mig samman och säger åt min far citat: Farsan det här smakar skit, jag kommer inte äta det en gång till, Jonatan sitter samtidigt lite försynt och håller med, låter mig ta hela smällen, men vi har inte behövt äta det sedan dess så att det var nog värt att riskera livet genom att säga att pappas mat inte gick att äta.
Stenkross historien är helt sann, sen att jag inte fick lämna mitt rum förutom att gå å träna och gå till skolan under en månad efteråt är ju en helt annan sak.
Och som sagt är det någon mer sanning som ni vill ska skrivas om så är man mer än gärna skribenten bakom alla idéer!
Peace!
Först och främst till gästbloggare två, även känd som min far, att vi aldrig har blivit tvingade att äta mat, nej det är sant, men tvugna att smaka var vi alltid, och det var lika bra att tycka om det för annars skulle man få det serverat igen och igen tills man lärde sig att tycka om det.
Till gästbloggare ett, även även känd som min storebror (även mentala coach), jag må har spelat tv spel istället för att städat mitt rum, men efter varje måltid så smet jag inte iväg och sedan hörde man från rummet när vi undrade var du va, citat: a jag kommer vänta en sekund bara, sedan så när allting var undan plockat och klart, diskmaskinen påsatt så rullade han in i köket och frågar vad han ska hjälpa till.
För att ta upp historien om det här med koldolmarna (som för den som inte vet är en maträtt, googla om ni vill veta mer), våran far hade någon form av mellan 35 och 40 års kris och bestämde sig för att jag och jonatan skulle prova koldolmar, som testa har vi gjort hela livet så det var ju inte så konstigt, men när vi samma dag nästa vecka fick det igen, blev vi lite fundersamma, men väl uppfostrade som vi är såg vi glada ut och åt, mycket lingon och potatis så gick det ner, när vi tredje veckan i rad blir serverade denna för att säga det milt, inte speciellt goda mat rätt så sitter jag och jonatan mitt emot varnade vid matbordet, tittar på varande, och Jonatan säger, Linus nu får du fan säga åt honom (pappa) att det här inte går äta, för att Jonatan skulle säga det själv fanns ju inte på kartan, så när måltiden börja lida mot sitt slut så tar jag mig samman och säger åt min far citat: Farsan det här smakar skit, jag kommer inte äta det en gång till, Jonatan sitter samtidigt lite försynt och håller med, låter mig ta hela smällen, men vi har inte behövt äta det sedan dess så att det var nog värt att riskera livet genom att säga att pappas mat inte gick att äta.
Stenkross historien är helt sann, sen att jag inte fick lämna mitt rum förutom att gå å träna och gå till skolan under en månad efteråt är ju en helt annan sak.
Och som sagt är det någon mer sanning som ni vill ska skrivas om så är man mer än gärna skribenten bakom alla idéer!
Peace!
Kommentarer
Postat av: Lasse
som svar på detta har du fått ett mail och fler lär komma :-))
Trackback
